Dikter

Carl Jonas Love Almqvist min favorit poet som var författare. Född i Stockholm d. 28 nov. 1793. Föräldrar: krigskommissarien Carl Gustaf Almquist, den föregåendes bror, och Brigitta Lovisa Gjörwell, en dotter till den bekante bibliotekarien och samlaren assessorn C. C. Gjörwell.

Student i Uppsala 1808 och fil. mag. 1815, ingick A. och tjänstgjorde en tid i konungens kansli. Under denna tid stiftade han tillsammans med Dahlgren, Hazelius och några andra det s. k. Manhemsförbundet, en efterbildning av och till syftemålet befryndat med Götiska förbundet. A. hade vid denna tid Rousseau till ledstjärna. Liksom andra av förbundets medlemmar lämnade A. sin anställning i Stockholm och nedsatte sig i en skogstrakt i Värmland, där han i ett fullständigt bondelif, odlande sin jord med egna händer sökte verkliggöra sina åsikter. Men redan 1826 flyttade han tillbaka till Stockholm; tjänstgjorde en tid såsom vice lektor vid Karlberg, blev 1828 lärare vid Nya elementarskolan och följande året rektor vid samma läroverk, som blef en försöks skola för nya pedagogiska idéer. A. utgav 1829 en allmän svensk språklära och sedermera Svensk rättstavningslära och andra läroböcker. Han var en utmärkt lärare.

Han lät 1837 prästviga sig och förordnades till regementspastor vid Lifbeväringsregementet. Sedan han tagit avsked från rektorsbefattningen, ägnade han sig uteslutande åt vittert och publicistiskt skriftställeri.

Med lika sällsynt produktivitet som mångsidighet uppträdde han som författare. Han skrev om vartannat episka, lyriska och dramatiska dikter, romaner, noveller, sagor, filosofiska, estetiska, moraliska, politiska och pedagogiska afhandlingar, arbeten i lexikografi och historieforskning, läroböcker i matematik och språkvetenskap, förutom en otalig mängd tidningsuppsatser i de mest olika ämnen. Såsom vitter författare är han, ehuru hans stil är i hög grad ojämn, utan fråga ett av Sveriges största poetiska snillen. Med en fantasi lika produktiv som underbar, lika djup som nyckfull, inför han läsaren ömsom i en värld av den sublimaste poesi, ömsom i en labyrint av paradoxer och bisarrerier. Lika föränderlig framträder han i sin världsåskådning. Själv har han betecknat sitt inre väsen såsom »ett strävande efter ett himmelskt och ett jordiskt tillika», en antydning om en inre disharmoni, vilken alltför ofta uppenbarar sig i hans skrifter. Genom sin ovanliga skarpblick för alla företeelser inom människolivet och sin oöfverträffliga förmåga av karaktärsteckning, är han tillika den mest dramatiska av Sveriges skalder. Hans Ferrando Bruno och Svangrottan på Ipsara tillhöra i dramatisk fulländning det yppersta, som svensk skaldekonst hittills frambringat.

Sina vittra arbeten utgav A. i två särskilda samlingar under den gemensamma titeln: Törnrosens bok eller fria fantasier — första häftet 1832 — det största och originellaste diktverk svenska vitterheten äger. De innehålla, jämte arbeten i obunden stil, sagor, noveller o. d., flera lyriska dikter av den underligaste art, samt en mängd episka och dramatiska skaldestycken. Bland episka dikter utmärka sig i synnerhet Arthurs jakt, i den gamla sagans djupaste tonart, och Schems-el-Nihar, ett praktfullt stycke, genomandadt af orientalisk kolorit. Inom dramats område må nämnas, utom de förut omtalade: Signora Luna, ett tragiskt mästerstycke, Isidorus af Tadmor och Marjam, Don Ramido Marinesco; bland dikter i obunden stil: Araminta May och Ninon L’Enclos, mästerliga målningar ur det bildade samhällslifvet, Kapellet, en täck idyll, genomandad av den mest skära fromhet, Skällnora kvarn, en tragisk novell ur svenska folklivet, Palatset, Gabrièle Mimanso, Tre fruar i Småland, Herrarne på Ekolsund, m. fl. romaner; Grimstahamns nybygge, Helsans evangelium, Arbetets ära, Ryska minnet i Norrköping, folkskrifter av djup sanning och ovansklig skönhet, vilka tillkom under hans senare tid.

I den beryktade novellen Det går an (1839), som på sin tid framkallade en hel motlitteratur, ansågs han angripa äktenskapets helgd och framställa åsikter stridande mot sedlighetskänslan. Äfven i andra af sina skrifter utvecklar han på öfverlägset sätt läror i skarp konflikt med dåtida uppfattningar.

A. visar sig — säger professor Warburg i en uppsats — i Törnrosens bok som nyromantiker i allt vad beträffar diktningen i hela dess anläggning, i sin personliga livsåskådning, ironi och lek med livets gåtor och människors känslor och i sitt hävdande av geniets oberoende av de band och lagar, som gälla för vardagsmänniskorna. Men han är tillika en utprägladt revolutionär ande, en frisinnad personlighet, som icke ser tillbaka, utan emot en framtidsstat, där hans djärva idéer skulle råda. Hans revolutionära idéer framträda dock först riktigt efter 1839, då han gick miste om en professur i Lund och fullständigt bröt med det förflutna.

År 1842 ställdes han till rätta inför Uppsala konsistorium för åtskilliga förmenta avvikelser från kristna religionens allmänt antagna dogmer, vilken anklagelse likväl ej föranledde till någon påföljd.

I en förtvivlad ekonomisk ställning och starkt misstänkt för bedrägeri och förgiftningsförsök, lämnade han 1851 fäderneslandet och begav sig till norra Amerika, där han lär ha uppehållit sig genom att gifva lektioner och skriva i tidningarna. Han återvände 1865 till Europa och tillbragte, under namn av»professor Westermann», sina återstående dagar i Bremen. Död d. 26 sept. 1866.

Gift 1824 med bondflickan Anna Maria Lundström.

Källa: http://runeberg.org/sbh/almqvist.html

Här är en annan Karin Boye med dagens dikt: